I debatten kring samtycke låter det ibland enkelt. Om någon säger nej till sex innebär det att hen inte vill ha sex, och då är det bara att sluta med vad man nu höll på med. Och vill man ha sex ska man så klart försäkra sig om att den andra också vill det, antingen genom att hen säger det eller att hen visar det på ett övertygande sätt.

Men hur går det här till, rent praktiskt?

Det, som så mycket annat, är förstås en empirisk fråga.

Med tillgång till en tillräcklig mängd videoinspelningar av hur personer försöker initiera sex och hur detta besvaras skulle interaktionsforskare kunna visa precis vad som i sådana lägen behandlas som ett ‘ja’ eller ett ‘nej’ och hur människor bär sig åt för att särskilja dessa.

Men i realiteten är det förstås en studie som skulle vara svår att genomföra. Utöver de olika etiska problem som skulle finnas med en sådan studie skulle det helt enkelt vara svårt att få tillgång till sådana data.

Däremot kan samtalsanalytiska studier gjorda i andra sammanhang ge en ökad förståelse för hur jakanden och nekanden går till och hur de i sin tur tas emot av den som erbjudit något eller bett om något.

I en studie från Storbritannien visar samtalsanalytikerna Celia Kitzinger och Hannah Frith (1999) hur nekanden är långt ifrån enkla. Att säga nej är en komplex handling som ofta inbegriper fördröjningar, ursäkter, förklaringar och andra sätt att ‘linda in’ nekandet. Faktum är att om vi kan undvika det så säger vi ofta inte ens ‘nej’ om någon erbjuder oss något. Vi har istället flera strategier för att få den andra att fatta att vi menar ‘nej’ utan att vi behöver säga det.

1. Vi dröjer ofta lite med svaret så att den andra personen förstår att vi kanske inte kommer att säga ja (för då hade vi ju gjort det direkt). Så lite som två tiondels sekunder kan räcka för att signalera att man mest troligt inte kommer att säga ja.

2. Vi använder språkliga markörer som fördröjer eller markerar det som ska komma som problematiskt på något sätt: öh, hm, eh, och liknade. Samtalsanalytiska studier som fokuserat på engelskspråkiga samtal har bland annat lyft fram ordet ‘well’ som ett sätt att inleda ett nekande. Intressant nog är en svensk motsvarighet ‘ja’, men sagt på ett särskilt sätt – lite dröjande, skulle man kunna säga (se Lindström, 2009). Just här betyder alltså ‘ja’ förvirrande nog ‘nej’!

3. Vi använder komplimanger, ursäkter och liknande för att ‘linda in’ eller ‘mjuka upp’ nekandet, kanske säger vi att det är ‘supergulligt av dig’ och ‘jag är jätteglad att du frågar’.

4. Vi ger en rättfärdigande förklaring till varför vi säger nej. Ofta lyfter vi fram att vi inte kan, snarare än att vi inte vill, till exempel att ‘jag måste hem och lägga mig’ eller ‘jag ska upp tidigt imorgon’.

5. Vi tonar ner säkerheten eller det definitiva i nekandet, exempelvis genom att säga ‘jag tror inte att jag kan’ eller ‘just nu passar det inte så bra’.

Allt sammantaget visar samtalsforskning alltså att det är rätt ovanligt att ‘bara säga nej’ och om vi gör det på ett alltför rättframt uppfattas det lätt som burdust och otrevligt.

Att säga nej är alltså socialt finlir.

Ändå förstår den andra som regel snabbt att det är ett ‘nej’ på gång!

Det syns tydligt i hur hen kan lägga till något ‘övertygande’ eller föregripa den nekande personens ursäkt (vilket hjälper båda att rädda ansiktet). I empiriska studier av hur människor pratar med varandra i olika vardagliga sammanhang syns det till exempel genom att sådana svar kommer redan innan personen blivit klar med att säga nej. På så sätt syns det hur vi i de allra flesta fall faktiskt förstår att redan en tystnad och en komplimang kan vara början på ett ‘nej’.

En slutsats av den här forskningen är att det knappast duger som förklaring att man ‘inte förstod att hen inte ville’ bara för att hen inte uttryckligen sagt ‘nej’.

Man skulle kunna säga att den nya samtyckeslagen är i linje med den här forskningen, eftersom den innebär att det krävs någon form av aktivt visat samtycke (genom ord eller handling) för sex. Det räcker alltså inte med att inte tillräckligt tydligt sagt ‘nej’.

I det första målet där detta prövades efter lagändringen hävdade försvaret att det rörde sig om ett ‘tyst samtycke’ på så sätt att när gärningsmannen ‘inte fick ett nej så fortsatte han’. Högsta domstolen konstaterade däremot i sin dom att ‘en person som mot sin vilja utsätts för ett sexuellt närmande inte har något ansvar för att säga nej eller för att på annat sätt uttrycka sin motvilja’. Debattörer och utbildare av vad samtyckeslagstiftningen innebär poängterar också att om den andra inte tydligt säger eller visar att hen vill – då betyder det nej, även om hen inte säger nej uttryckligen.

I andra länder finns oftare inställningen att det gäller att tydligt säga ‘nej’ om man inte vill. Råd ges i vissa fall fortfarande om att säga det utan omsvep och att det inte behöver motiveras. Dessutom finns ibland föreställningen att svårigheter att säga nej har att göra med att man känner sig pressad eller manipulerad. Även om det så klart (också) kan vara fallet visar samtalsforskning såsom Kitzinger och Friths studie alltså att det knepiga med att säga ‘nej’ är betydligt djupare rotat än så.

Sammanfattningsvis: Genom att belysa språkliga detaljer i hur socialt samspel överlag ser ut erbjuder samtalsforskningen empiriskt stöd för samtyckeslagstiftningens grundläggande principer. På så sätt kan man säga att de ‘stora’ sociala och politiska frågorna om människors relationer och sociala samvaro kan spåras på mikronivå i hur vi pratar med varandra.