Social närhet i en tid av fysisk distans: stödsamtal med äldre personer under Covid-19-krisen

Marcus Persson (LiU), Clara Iversen (UU), David Redmalm (MDH), Marie Flinkfeldt (UU)

Inledning

Folkhälsomyndigheten rekommenderar människor att minimera fysisk kontakt för att bekämpa Covid-19-pandemin. Äldre personer är på flera sätt särskilt utsatta i denna kris. För det första är risken större för att sjukdomen får ett värre förlopp hos äldre personer (Lloyd-Sherlock, Ebrahim, Geffen & McKee 2020). För det andra kan den fysiska distans som skyddar dem från smitta innebära en ökad risk för försvagade sociala band (Menjivar, Foster & Brand 2020). Det är problematiskt eftersom äldre personer redan är i riskzonen för social isolering, vilket i sig är förenat med sämre hälsa och förhöjd mortalitet (Victor, Scambler & Bond 2009). Eftersom äldre personer i mindre utsträckning använder teknik som underlättar sociala kontakter (Kania-Lundholm 2019) är dessutom risken för att fysisk distans medför social isolering större än vad som är fallet för yngre åldersgrupper. För det tredje åläggs äldre personer ansvar för att inte ta upp vårdplatser för andra, och när prioriteringar av livsviktig vård görs är tid kvar att leva en avgörande faktor. Det finns redan nu tydliga tecken på att dessa aspekter väcker praktiska, emotionella och existentiella frågor om krisen hos äldre. Utöver virusets direkt medicinska konsekvenser innebär pandemin därför också en social kris, som även den riskerar att drabba gruppen äldre särskilt hårt, med reella hälsoeffekter som följd.

Sociologer har kritiserat hur begreppet social distansering används när de faktiska råden från myndigheter egentligen handlar om fysisk distans (t.ex. Menjivar, Foster & Brand 2020). De betonar att när vi praktiserar fysisk distans är social närhet och socialt ansvar viktigare än någonsin. Per definition är en kris ett hot mot en rådande ordning (De Rycker & Mohd Don 2013). För att inte hotet ska leda till ångest, handlingsförlamning eller trots kräver krisen en etablering av ett nytt ”seende”: en gemensam förståelse av vad som sker och hur personer bör agera (Nevile 2013). De svenska myndigheternas strategier inför Covid-19-krisen bygger på idén att en sådan gemensam förståelse kan skapas utan omfattande tvångsåtgärder. Eftersom ordning bygger på att människor förhåller sig till gemensamma normer behöver både individuell och samhällelig krishantering vara socialt inriktad. Det finns dock inom forskningen begränsad kunskap om hur människor i en tid av kris gör för att etablera en ny gemensam förståelse för hur vardagen ska fungera. Sådan kunskap är mycket angelägen för att förstå utsatta gruppers följsamhet av myndigheters riktlinjer och hur individer i dessa grupper söker och får hjälp för att bryta social isolering och hantera dess negativa hälsoeffekter. Genom att under Covid-19-pandemin undersöka samtal till Äldrelinjen – en stödlinje för äldre människor som syftar till att skapa social närhet – bidrar den här studien med viktig kunskap om äldres krisreaktioner och hjälpsökande samt hur samhället bidrar till social krishantering.

Äldrelinjen är en telefonverksamhet för personer över 65 år som drivs genom volontärers arbete inom organisationen Mind. Utgångspunkten är att volontärer ska fungera som medmänniskor och trösta, lindra ångest samt erbjuda ett annat perspektiv på den äldres situation. I samband med utbrottet av Covid-19 har Äldrelinjen utökat antalet volontärer från omkring trettio personer till flera hundra för att i större utsträckning kunna ta emot samtal från äldre personer med behov av stöd. Detta är ett exempel på hur människor tar ett socialt ansvar genom att värna utsatta grupper. I samband med Covid-19-krisen kan Äldrelinjen komma att fylla flera viktiga funktioner – den kan fungera som en kontinuerlig social kontakt för de människor som redan använder linjen, och som kan vara särskilt utsatta för ensamhet och oro, och den kan också fungera som ett nytt forum där äldre personer kan dryfta emotionella, praktiska och existentiella frågor som väcks genom krisen. Dessutom kan Äldrelinjen fungera som en ersättare för människor som inte har kontakt med närstående och vars dagliga och återkommande umgänge med servicepersonal förhindras av krisen. Genom att undersöka samtal mellan volontärer och personer som ringer till Äldrelinjen ger denna studie kunskap om hur äldre personer, i samspel med andra, hanterar praktiska, emotionella och existentiella aspekter av krisen, samt hur volontärer förstår, ger råd och utövar socialt ansvar gentemot denna sårbara grupp.                            

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka hur äldre personer i stödsamtal med volontärer hanterar praktiska, emotionella och existentiella aspekter av utbrottet av Covid-19 i Sverige och vilken hjälp de ges för att hantera social isolering. Detta syfte specificeras i följande frågeställningar:

1. Hur beskriver de äldre personerna sin vardag under krisen och hur bemöter volontärer dem (t.ex. med rådgivning eller uttryck för empati)? Denna fråga handlar om vilka problem eller svårigheter som äldre personer upplever och berättar om, samt hur äldre personer och volontärer i samtalen hanterar praktiska aspekter kopplade till ansvar, risk och sårbarhet.

2. Hur uttrycker de äldre personerna sina emotionella upplevelser av Covid-19? Hur bemöter volontärerna dem och vilka konsekvenser får olika former av bemötande? Denna fråga handlar om vilka emotioner som behandlas som relevanta i förhållande till Covid-19 och vilken slags bemötande som fungerar stödjande.

3. Hur väcker de äldre personerna existentiella frågor? Hur bemöter volontärer existentiella frågor och vilka konsekvenser har olika slags bemötande? Denna fråga handlar om de existentiella aspekterna av ansvar, risk och sårbarhet samt om hur frågor om människovärde hanteras.

Studien kommer att göras inom ramen för ett samtalsanalytiskt forskningsfält, i vilket studier om hjälplinjer är ett etablerat område. Denna forskningsansats ger möjlighet att på detaljnivå undersöka vad som tas upp i samtalen, hur personer tillsammans skapar mening, och hur denna mening relaterar till organisatoriska begränsningar och kulturella normer.

Forskning om hjälplinjer

Kommunikationsforskning om hjälplinjer skiljer mellan linjer som har en specifik uppgift – såsom sjukvårdsrådgivning (t.ex. 1177), nödlinjer (t.ex. SOS 112), eller kundservice (Flinkfeldt 2020) – och så kallade ”varma linjer” – såsom Självmordslinjen, Jourhavande medmänniska och Bris (Baker, Emmison & Firth 2005). Medan de förra utgår från en mer avgränsad problematik är det i “varma linjer” mer öppet vad det är för problem som föranleder samtalet. Denna skillnad syns ofta tydligt i hur samtalen organiseras: medan hjälplinjer inriktade på en specifik uppgift föreskriver vilken inledande handling som är relevant för den som ringer, t.ex. genom att svara ”SOS 112, vad har inträffat?” (Cromdal, Persson-Thunqvist & Osvaldsson 2012), bygger en stor del av samtalet i de “varma linjerna” på att utforska vad som är inringarens problem och hur det ska förstås. Därför är ”varma linjer” särskilt lämpliga för att undersöka hur en gemensam förståelse av en problematisk situation nås, det vill säga hur skapandet av social ordning går till.

Det finns inte någon forskning om telefonlinjer riktade specifikt till äldre personer, men forskning om medmänskligt stöd till andra grupper, såsom barn, visar hur de som svarar på samtalen arbetar för att balansera rådgivning med att behandla den som ringer som expert (Danby, Emmison & Butler, 2015). Det finns också forskning som visar att mottagare av samtal på mer eller mindre styrande sätt kan erbjuda ett annat perspektiv på inringarens situation, och att detaljer i hur detta görs är viktiga för samtalets utfall (Stommel & van der Houwen 2013). Liksom i den föreliggande studien undersöks inte samtalets utfall i termer av förändrat mående för den som ringer, utan fokus ligger på meningsskapande i själva samtalen. Det finns dock forskning om krislinjer som visar att stämningen i slutet av samtalet är betydelsefull för suicidalitet under de följande veckorna (Gould, Kalafat, Harris Munfakh & Kleinman 2007).

Den forskning som finns om krislinjer som fokuserar på individens krissituation (t.ex. Baker, Emmison & Firth 2005; DiDomenico 2015; Mishara & Daigle 2000) är inte nödvändigtvis tillämpbar på hur stödlinjer fungerar i tider av allmän kris på samhällsnivå (De Rycker & Mohd Don 2013). Den stora skillnaden handlar om att personen som svarar (volontären eller den professionella) befinner sig i en liknande osäkerhet som den som ringer. Detta skulle kunna leda till en närmre social kontakt, men det kan också innebära ett mindre stödjande bemötande. Den föreliggande studien kan härmed erbjuda kunskap om hur samtalsmottagare och de som ringer gemensamt gör för att skapa ordning i en tid av kris och oordning. Detta är ett bidrag till forskning om hjälplinjer, såväl till forskning om krishantering med fokus på utsatta grupper och personer som tar socialt ansvar.

Projektdesign

För att så lite som möjligt inkräkta på den dagliga verksamheten är datainsamlingsmetoden utformad tillsammans med Johanna Nordin, ansvarig för stödverksamheter (i vilka Äldrelinjen ingår) på Mind, som är organisationen som driver Äldrelinjen. Ansvarig forskare för studien, Clara Iversen, arbetar i dagsläget med en samtalsanalytisk studie av samtal till Minds hjälplinje Självmordslinjen, där samtal mellan hjälpsökande och volontärer spelats in med samma upplägg som beskrivs i den här projektplanen. Den metod för datainsamling som planeras här är därmed testad såtillvida att en lyckad datainsamling med nödvändigt etiskt godkännande nyligen genomförts för den aktuella organisationen (se även handlingar för etikprövning av projektet, Dnr 2017/510). Detta är en förutsättning för att inom ramen för detta projekt kunna spela in samtal med start redan i maj.

Vi använder en samtalsanalytisk ansats vilket innebär att forskningen bygger på detaljerad analys av inspelade samtal av gängse praktik i verksamheten. Samtalsanalys är en etablerad metod som används för att undersöka hur kulturella och organisatoriska normer hanteras av personer i samtal (se Sidnell och Stivers 2013, för en översikt). Den kan också kombineras med mer tematiskt orienterade analyser av innehållet i samtalen (Flinkfeldt kommande). I centrum för analysen står samtalsdeltagares gemensamma arbete för att skapa och upprätthålla, samt ibland göra motstånd till, social ordning (Iversen 2017). Detta undersöks i förhållande till hur personer genom sina samtalshandlingar sätter upp villkor för kommande handlingar och aktiviteter och hur andra samtalsdeltagare svarar på detta (Iversen, Broström & Ulander 2017). Analysen ger kunskap om situerad social praktik genom att analysera hur talturer är  grammatiskt och semantiskt utformade, hur olika former av kunskap impliceras och hur värderingar kommuniceras.

Ansatsen är användbar för att undersöka emotioner i samtal eftersom den visar hur emotioner är kopplade till specifika handlingar (Peräkylä & Sorjonen 2012; Flinkfeldt 2020). Dessutom visar analysen emotioners koppling till social ordning genom att synliggöra hur emotionella uttryck behandlas av samtalspartners (Iversen 2019; Iversen & Evaldsson 2020; Hepburn & Potter 2007). Metoden är även användbar för att undersöka hur personer hanterar existentiella frågor om ansvar och utsatthet. Begreppet accountability (ung. förklarbarhet) handlar om hur handlingar innehåller både kunskapsmässiga och moraliska element. Genom att se hur personer hanterar förklarbarhet hos sig själva och andra synliggörs vilka normer som vägleder personers hantering av olika situationer.

Samtalsanalytisk forskning av interaktion inom organisationer används återkommande för forskningsbaserad verksamhetsutveckling (Hepburn, Wilkinson & Butler 2014; Stokoe 2014). Eftersom fokus för analysen är systematiska mönster i naturligt förekommande samtal kan undersökningar av professionell praktik med fördel användas för utformning av kommunikationsträning. Praktiker kan genom sådan träning ges inblick i de konkreta handlingsalternativ som finns i olika samtalssituationer och vad ett visst sätt att bemöta en person som kontaktar organisationen kan få för konsekvenser.

Insamling av data

Studien avser att undersöka mellan 50 och 100 telefonsamtal som spelas in med start i maj 2020. Om krisen fortsätter på ett liknande sätt spelas en ny omgång in under senhösten med en motsvarande mängd samtal. Detta eftersom den sociala isoleringens effekter och hanteringen av dessa antagligen är ännu mer märkbara då, vilket skulle motivera ytterligare datainsamling. Äldrelinjen tog under förra året emot 4100 samtal, men antal samtal har ökat markant i samband med Covid-19-pandemin. Bara under den första veckan i april 2020 har Äldrelinjen tagit emot flera hundra samtal. En stor mängd personer har anmält intresse (ca 650 personer) för att bli volontärer och hittills har 250 rekryterats för att möta det ökade behovet med anledning av Covid-19-krisen.

Samtalen spelas in med hjälp av den teknik som verksamheten har tillgång till för att hantera sina samtal. Volontärer rekryteras till projektet på frivillig basis genom muntlig (telefon) och skriftlig information (se bilaga 5a). Äldre personer rekryteras till projektet på frivillig basis (se bilaga 5b) genom förinspelad muntlig information. Detta material kommer att ligga till grund för detaljanalyser av olika fenomen som svarar mot forskningsfrågorna.

För närvarande sköter volontärer samtal från sina hem vilket innebär att all kontakt mellan forskare och volontärer kommer att skötas digitalt och via telefonsamtal. Både volontär och personer som ringer kommer att tillfrågas om samtycke till deltagande i studien.

Informationen till forskningspersonerna bygger på erfarenheter från studien om Självmordslinjen och kommer att ske i två steg. Inför datainsamlingen informeras volontärer och personal om projektet skriftligt och muntligt. Informationen (se bilaga 5a) omfattar en sammanfattning av projektet och dess syften och en beskrivning av hur data kommer att samlas in, lagras, analyseras och i vilken utsträckning och på vilket sätt avgränsade klipp från ljudfiler och citat från transkript kommer att göras offentliga samt på vilket sätt det då kommer att säkerställas att det inte framgår vilka de personer som deltar är. Information ges också om att deltagande i projektet är helt frivilligt och att volontärerna när som helst kan meddela om de inte längre vill vara med. En viktig aspekt som poängteras är att ingen utvärdering av personer eller deras enskilda arbete kommer att ske. En annan viktig aspekt som poängteras är att studien är en fristående forskningsstudie, vilket innebär att det är forskarna som svarar för analysens inriktning och redovisning, inte organisationen.

Personer som kontaktar Äldrelinjen informeras innan samtalet inleds genom ett kortfattat automatiskt röstmeddelande (se bilaga 5b). Den som ringer informeras på så sätt om att samtalet kan komma att spelas in i forsknings- och utvecklingssyfte. I informationen finns även hänvisning till en projekthemsida. Personerna kan sedan via knappval samtycka till deltagande och sedan genom att säga till volontären avböja sin medverkan i studien.

Modellen med en kort, automatiserad information, följt av möjligheten att samtycka till deltagande i studien motiveras enligt följande. En mer omfattande information i inledningen till varje samtal från volontären skulle ta mycket tid i anspråk och störa servicen, rutinerna och volontärernas arbete. Det skulle riskera att förlänga tiden till att få samtala med en volontär. Det skulle också innebära en risk att forskningen sammanblandas med stödet. Ur analyssynpunkt är det också viktigt att de inspelade samtalen skiljer sig så lite från övriga samtal som möjligt. För en samtalsanalytisk studie är det helt avgörande att kunna studera ”naturliga” samtal. I studien sker samtycke genom knapptryck eftersom det kan upplevas som lättare än att säga ja eller nej till en volontär som man kan uppleva skyldighet gentemot. Samtidigt är det viktigt att den hjälpsökande erbjuds möjlighet att avböja sin medverkan i forskningen även efter samtycke och därför finns möjligheten att i efterhand säga till volontär eller forskare att samtalet ska raderas. Ett möjligt annat förfarande skulle vara att personen skulle behöva välja antingen ja eller nej för att komma vidare till själva samtalet. Eftersom detta kan upplevas som ett hinder för samtal valdes det bort.

Som komplement till den kortfattade informationen som de hjälpsökande som kontaktar Äldrelinjen får, kommer skriftlig information om projektet att sammanställas på en hemsida. Detta ger volontärer möjligheten att hänvisa hjälpsökande med frågor till denna hemsida om de vill läsa mer om studien eller ta kontakt med forskarna för frågor eller för att i efterhand avbryta sin medverkan.

Avseende behandling av personuppgifter ska gällande lagstiftning tillämpas och personuppgiftsbiträdesavtal upprättas i de situationer det krävs enligt lag. Det innebär t.ex. att för det fall annat än helt anonymiserade uppgifter, som inte ens den part som anonymiserat uppgifterna kan spåra till en individ, ska överföras i projektet kommer det att föregås av ett personuppgiftsbiträdesavtal.

Analysmetod

Hela materialet kommer att lyssnas igenom och kodas i Excel. På basis av denna genomlyssning kommer hela eller delar av telefonsamtal att transkriberas. Eftersom samtalsanalys utgår från att inga samtalsdetaljer kan avfärdas innan analys, transkriberas samtalen på ett sätt som visar handlingsrelevanta aspekter av samtalet, t.ex. överlappning och pauser (Sidnell & Stivers 2013). I nästa steg fokuserar analysen på att jämföra detaljer av samtalen: hur initieras handlingar, hur besvaras de, hur hanteras turtagning? Vilka normer förhåller sig samtalsdeltagare till? Vilka ordval görs och vilka ställningstaganden? Analytiskt skapas sedan samlingar av återkommande fenomen, t.ex. olika sätt på vilka de äldre personerna uttrycker oro (Flinkfeldt 2020). Analysen består då i att på en detaljerad nivå undersöka hur oro uttrycks, och hur volontärer bemöter denna oro. Därefter analyserar vi mönster i samspelsmässiga konsekvenser av olika former av bemötande. Denna analys kan också innefatta tematiska sammanställningar av vilka ämnen som tas upp i samtalen och kan på så sätt visa vilka svårigheter det är som lyfts fram som särskilt svåra (Braun & Clarke 2006).

Tidsplan

Projektet använder medel från ett projekt finansierat av Vetenskapsrådet (Dnr 2019-02575) som leds av Marcus Persson, Linköpings universitet. Vetenskapsrådet godkänner att deras medel används för att undersöka frågor relaterade till Covid-19, oavsett tidigare syfte. Den föreliggande studien görs inom ramen för detta VR-projekt och ersätter en delstudie i denna (för vilken Iversen ansvarar), men med ett nytt syfte. Utöver detta kommer forskningen att utföras inom ramen för den fakultetsfinansierade forskningstid som ingår i forskarnas respektive anställningar.

Vid godkänd etisk prövning sätter datainsamling igång direkt och pågår under två månader (eller kortare om den avsedda mängden samtal har uppnåtts). Detta innebär att vi påbörjar arbetet med analys och rapportering under sommaren och hösten 2020. Eftersom den kunskap som projektet genererar är tidskritiskt viktig för att utveckla organisationens verksamhet med anledning av Covid-19, liksom för att ge ökad förståelse för hur samhället kan möta den särskilt utsatta grupp som äldre utgör under föreliggande pandemi, kommer vi att prioritera rapporteringen av resultat till organisationen samt i populariserad form. Under hösten 2020 kommer preliminära resultat att presenteras och diskuteras med företrädare för organisationen och volontärer vid referensgruppsmöten och vi kommer så snart det är möjligt att erbjuda forskningsbaserade underlag som organisationen kan använda vid fortbildning och folkbildning.

Parallellt kommer vi att arbeta med sedvanlig vetenskaplig rapportering i form av tidskriftsartiklar. Resultaten från studien kommer att redovisas i form av minst två konferenspresentationer samt en till två vetenskapliga artiklar publicerade i refereegranskade, internationella open access-tidskrifter. Arbetet med att skriva och skicka in artiklar sker inom projekttiden (2020-2023). Vi kommer också att löpande publicera resultat i populariserad form på Minds hemsida, projekthemsidan, och i andra digitala kanaler för att sprida relevant kunskap till yrkesverksamma och andra som har nära kontakt med äldre. Resultat från projektet kan dessutom komma att förmedlas i populärvetenskapliga artiklar, föreläsningar, undervisning och andra sammanhang. Syftet med denna populärvetenskapliga spridning av forskningsresultat är att bidra till att underlätta äldres situation under den aktuella krisen, särskilt med avseende på hur stöd till dem kan utformas.

Forskargruppen och nätverk

Projektledare är Marcus Persson; föreliggande studie genomförs som en delstudie i ett projekt finansierat av Vetenskapsrådet (Dnr 2019-02575). Som projektledare äger Persson ett övergripande ansvar för projektet i sin helhet, men arbetar också i denna delstudie som projektmedlem. Persson är universitetslektor och docent i sociologi vid Linköpings universitet. Hans forskning handlar om användningen av ny teknik i arbetsliv och privatliv, samt sociala och etiska konsekvenser för individ och organisation. Digitaliseringen av samhället aktualiserar viktiga frågor, inte minst vad gäller arbetssätt och arbetsmiljö, social interaktion, samt olika gränsdragningsfrågor. Digitalisering påverkar inte bara individers arbetssätt och yrkesroll, utan också sättet på vilket de bemöter andra människor – kollegor såväl som klienter.

Ansvarig för föreliggande delstudie är Clara Iversen. Iversen kommer att arbeta i projektet under hela projekttiden med koordinering, datainsamling, samtalsanalys, presentation och publikation. Iversen är universitetslektor på Centrum för Socialt Arbete (CESAR) vid Uppsala universitet. Hennes forskning handlar om samtal i organisationer, ofta om känsliga ämnen, och hon har stor erfarenhet av både vetenskaplig publicering och återföring av vetenskaplig kunskap till organisationer. De empiriska fält som Iversens forskning har berört är intervjuer med våldsutsatta barn inom forskning och i socialt arbete, rådgivande och utredande samtal mellan patienter och sjukvårdspersonal, elevhälsovårdssamtal, samt samtal till Självmordslinjen.

David Redmalm är universitetslektor i sociologi vid Akademin för hälsa, vård och välfärd, Mälardalens högskola. Han arbetar i gränslandet mellan kultursociologi och organisationssociologi och har studerat hur abstrakta etiska frågor hanteras i konkret och vardaglig praktik i vitt skilda miljöer, såsom vid ridskolor, i intima personliga relationer, genom populärkulturell konsumtion, och i företag med ambitionen att generera samhällsnytta. Redmalm är knuten till forskargruppen Hållbart arbetsliv vid Mälardalens högskola, vilken samlar forskare inom sociologi, psykologi, folkhälsa, pedagogik och socialt arbete som delar ett intresse i organisations- och hälsoforskning. Han är även medlem av den kultursociologiska forskargruppen Cultural Matters Group vid Uppsala Universitet. 

Marie Flinkfeldt är fr.o.m. 1 maj biträdande lektor på CESAR vid Uppsala universitet. Hennes forskning handlar om samtal mellan organisationer och privatpersoner, särskilt med avseende på hur känsliga ämnen hanteras och hur hjälp och service söks och ges. I fokus för denna forskning står frågor som rör sociala problem såsom ohälsa och social exkludering. Flinkfeldts forskning har även en inriktning mot kategorier som kön och ålder, och hon har bland annat studerat bemötandet av äldre.

Forskningsmiljö

Iversen är medlem i Crisis Group Network, ett internationellt nätverk som samlar forskare med intresse av hur personer hanterar kriser i samspel med andra. Denna grupp samarbetar för närvarande med ett specialnummer i tidskriften Journal of Pragmatics om krishantering i samtal inom FN:s kristräning, krishantering i Tyskland, 911-samtal i USA, brittiska polisers samtal med människor i kris, samt samtal med människor på självmordshjälplinjer. Det föreliggande projektet kommer att dra stor nytta av expertisen i denna grupp, som berör både personliga och allmänna kriser. Iversen och Flinkfeldt är medlemmar i Social Work and CA Hub and Spoke, ett europeiskt nätverk för forskare inom socialt arbete med fokus på samtal. Denna grupp underlättar spridande av projektets resultat till forskare inom socialt arbete.

Iversen och Flinkfeldt ingår också i gruppen Emotion, Justice and Interaction, en forskargrupp som leds av Stina Bergman Blix och professor Stefan Sjöström, förlagd vid CESAR och Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Gruppen erbjuder emotionssociologisk expertis. Dessutom är Iversen och Flinkfeldt medlemmar i forskargruppen Välfärd, Sociologiska institutionen, som leds av professor Sandra Torres som är en expert inom området socialgerontologi. Uppsala universitets erbjuder därutöver veckovisa forskningslaborationer i form av Samtalslabbet, ett arbetsforum som leds av professor Anna Lindström (Institutionen för Nordiska Språk) samt professor Ann-Carita Evaldsson och Helen Melander (Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier) vid Uppsala universitet. Denna miljö fyller en viktig granskande funktion för att säkra kvaliteten i samtalsanalysen.

För att kunskapen om konsekvenser av olika former av bemötande ska komma till nytta för fortbildningar vid verksamheten, kommer vi att ha regelbundna möten (ett möte i månaden) med en referensgrupp bestående av volontärer och personal som arbetar med Äldrelinjen. Därigenom kommer kunskapen både volontärer och äldre personer som söker stöd till nytta samtidigt som forskningen förankras i volontärers erfarenheter och behov. Projektet kommer att ha en hemsidan som tillgängliggör hur projektet fortskrider (t.ex. rapportera om publikationer), vilket ger forskningspersonerna (såväl volontärer som äldre) möjligheten att själva se vad inspelningarna resulterar i, i den mån de är intresserade av det.

Därtill ingår det övergripande forskningsprojektet i forskningsmiljön Arbete och arbetsliv vid Linköping universitet (under ledning av professor Maria Gustavsson). Forskningsmiljön är koncentrerad kring frågor om arbetsförhållanden, kompetensutveckling, digitalisering, ledarskap, genus och hälsa. En ökad grad av digitalisering i arbetslivet aktualiserar viktiga frågor som vilka (nya) kompetenser behöver arbetstagare och chefer. Hur hanterar individer och organisationer etiska dilemman och andra utmaningar som uppstår i och genom ett digitaliserat arbetsliv? Viktiga frågor inom forskningsmiljön är också arbetsförhållanden och hälsa. bland annat betydelsen av normer, normalitetsföreställningar och makt i relationerna mellan institutioner, organisationer och professionella aktörer å ena sidan och brukare, patienter och vårdtagare å den andra.

Referenser

Baker, C.D., Emmison, M., Firth, A. (2005) Calling for Help: Language and Social Interaction in Telephone Helplines (Eds.). Amsterdam: John Benjamins.

Braun, V., & Clarke, V. (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualitative Research in Psychology, 3(2), 77-101.

Cromdal, J., Persson-Thunqvist, D. & Osvaldsson, K. (2012). ‘‘SOS 112 what has occurred?’’: Managing openings in children’s emergency calls. Discourse, Context & Media, ISSN 2211-6958, Vol. 1, no 4, p. 183-202.

Danby, S. Emmison, M. & Butler, C.W. (2015), ”Avoiding giving advice in telephone counselling for children and young people: Empowerment as practical action”, In Producing and Managing Restricted Activities: Avoidance and Withholding in Institutional Interaction (Fabienne H. G. Chevalier, John Moore, eds.), Amsterdam: John Benjamins, pp. 83–114.

De Rycker, A. & Mohd Don, Z. (2013). Discourse and Crisis: Critical Perspectives. Amsterdam: John Benjamins.

DiDomenico, S. M. (2015) Help seeking in action: managing interaction and mental health on a crisis help line. Dissertation. Rutgers, The State University of New Jersey.

Flinkfeldt, M. (2020). Respecifying `Worry’: Service and Emotion in Welfare Encounters, Qualitative Research in Psychology, Routledge, pp. 1–24.

Gould, M.S. Kalafat, J., Harris Munfakh, J.L. & Kleinman, M. (2007). An Evaluation of Crisis Hotline Outcomes Part 2: Suicidal Callers. Suicide and Life-Threatening Behavior 37(3): 338-352.

Hepburn, A., & Potter, J. (2007). Crying receipts: time, empathy, and institutional practice. Research on Language and Social Interaction, 40(1): 89-116.

Hepburn, A., Wilkinson, S., & Butler, C. W. (2014). Intervening with conversation analysis in telephone helpline services: Strategies to improve effectiveness. Research on Language and Social Interaction, 47(3): 239-254.

Iversen, C (2017) Now or never: Smoking cessation discussions in the face of serious illness. Sociology of Health and Illness, 39(8): 1330–1348.

Iversen, C. (2019). Beyond accessing information: Claiming to understand in child social welfare interviews. British Journal of Social Psychology. 58(3): 550-568.

Iversen, C, Broström, A & Ulander, M (2018). Traffic risk work with sleepy patients: From rationality to practice. Health, Risk and Society, 20(1-2): 23-42.

Iversen, C. & Evaldsson, A-C (2020) Respecifying uncertainty in pupil health team collaboration: The morality of interpreting pupils’ school problems, Qualitative Research in Psychology, DOI: 10.1080/14780887.2020.1725948

Kania-Lundholm, M. (2019). Slow Side of the Divide? Older ICT Non- and Seldom-Users Discussing Social Acceleration and Social Change. Digital Culture and Society, 5(1): 85-104.

Lloyd-Sherlock P., Ebrahim, S., Geffen, L., & McKee, M. (2020) Bearing the brunt of covid-19: older people in low and middle income countries BMJ 2020; 368 :m1052.

Menjivar, C., Foster, J.G., & Brand, J.E. (2020) Don’t call it ”social distancing”. CNN Opinion.

Mishara, B.L. & Daigle, M. (2000). Helpline and crisis intervention services: Challenges for the future. 153-172 in Suicide Prevention: Resources for the Millennium (Ed. David Lester)Philadelphia: Brunner/Routledge

Nevile, M. (2013) “Collaboration in crisis: pursuing perception through multiple description.  (how friendly vehicles became damn rocket launchers)” in De Rycker, A. & Mohd Don, Z. (Eds).  Discourse and Crisis: Critical Perspectives (pp.159-183). Amsterdam: John Benjamins.

Peräkylä, A. & Sorjonen, M-L. (2012). Emotion in Interaction. Oxford: Oxford University Press.

Sidnell, J. & Stivers, T. (2013). The Handbook of Conversation Analysis. Malden: Wiley Blackwell.

Stokoe, E. (2014). The conversation analytic role-play method (CARM): A method for training communication skills as an alternative to simulated role-play. Research on Language and Social Interaction, 47(3): 255-265.

Stommel, W. & van der Houwen, F. (2013). Formulations in ‘Trouble’ Chat Sessions. Language@Internet, 10 (2013), article 3.

Victor, C., Scambler, S. & Bond, J. (2009). The Social World of Older People: Understanding Loneliness and Social Isolation in Later Life. Maidenhead Berkshire: Open University Press.